När Europeiska Unionen år 2012 erhöll Nobels fredspris betonade priskommitten unionens stabiliserande roll till att omforma största delen av Europa från en krigens till en fredens kontinent. I prismotiveringen betonade man även att EU bidragit till fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter.
EU må har bidragit till fred och försoning på hemmaplan, men i Mellanöstern har organisationen varit betydligt mindre framgångsrik. Länge utgjorde grundpelarna i EU:s samarbete erkända diktatorer som Gaddaffi i Libyen och Mubarak i Egypten. På samma sätt har dagens EU ett nära samarbete med den islamistiska regimen i Teheran samtidigt som man vägrat stödja den demokratiska oppositionen.
Iran i all ära, men för EU är den centrala målsättningen i Mellanöstern skapandet av en palestinsk stat. Trots ett omfattande diplomatiskt arbete och åtskilliga miljarder i stöd till den palestinska myndigheten har resultatet varit magert.
Här tänker EU fel. En av huvudteserna i EU:s Mellanösternpolitik är att ingen separatfred mellan Israel och andra arabländer kan accepteras så länge som Palestinakonflikten är olöst. Denna huvudtes hör ihop med missuppfattningen att Israel–Palestina-konflikten är alla andra konflikters moder. Först när man löst denna konflikt och skapat en ny islamistisk palestinsk stat kan man enligt EU förvänta sig fred och normalisering med den övriga arabvärlden.
Men på samma sätt som det krävdes en Kopernikus för att förklara att jorden rörde sig runt solen och inte tvärtom, måste det till en skränig affärsman från New York, USA:s 45:e president Donalt Trump, för att bevisa att världen inte behöver röra sig runt axeln Palestina–Bryssel för skapa separat fred mellan forna ärkefiender som Förenade arabemiraten, Bahrain och Israel.
Ifall Trump mot förmodan skulle tilldelas Nobels fredspris denna höst kunde prismotiveringen påminna om EU:s. Fredsavtalet kan bidra till att stora delar av Mellanöstern förändras från en krigens region till ett fredens område och Trump kan ha bidragit till fred, demokrati och mänskliga rättigheter som vanligtvis uppstår när länder bryter gamla fördomar och öppnar upp sig för omvärlden. Parallellt med fredsfördraget har de båda gulfstaterna tagit flera steg i rikting mot ökad religionsfrihet.
Trumps utrikesdoktrin är lika pragmatisk som den är genialisk. När EU:s recept har varit att försöka samma formel om och om igen, trots att den varken lett till fred eller välstånd, bryter Trump gamla tabun. I den meningen är han ense med Israels avlidne president, samt Nobels fredspritagare, Shimon Peres som redan tidigt insåg att freden var en allt för viktig fråga för att helt lämnas till politikerna.
Nyckeln till fred i Mellanöstern är inte mer politik utan mer handel och ekonomiskt samarbete. Israeliska frihandelszoner har antagligen gjort mer för fred och samexistens mellan israeler och palestinier än EU:s politik de senaste fyrtio åren, som i stället strävat efter att hålla grupperna isär.
I stället för att tillämpa den egna framgångsmedicinen till ett fredligt Europa, det vill säga ekonomiskt samarbete, vill EU förhindra samarbete mellan israeler och palestinier genom att exempelvis särmärka israeliska produkter från de omtvistade territorierna trots att samarbetet framför allt gynnat palestinier som på detta sätt har garanterats skäliga löner för sitt arbete.
Den europeiska fredsmodellen om att närmast tvinga fransmän och tyskar att samarbeta kring handel och industriproduktion kunde även tillämpas i Mellanöstern. Nu är det paradoxalt nog USA:s president som vågar lansera det europeiska fredsprojektets tanke i Mellanöstern. I den meningen skulle han vara en värdig pristagare av Nobels fredspris.
Den första fredspristagararen (år 1901), Internationella Röda Korsets grundare Henri Dunant, drevs av en liknande övertygelse om att krigen måste få ett slut. Men förutom den kristna humanitarismen hade Dunant en annan passion; att skapa ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina. Henri Dunant presenterade således den sionistiska drömmen flera tiotals år före Theodore Herzl och deltog även i den första sionistkongressen 1897 som en av endast några få kristna deltagare.
Donald Trump må ha sina personliga brister men hans insats för att bevara och stärka den judiska staten och skapa fred i Mellanöstern kan inte ifrågasättas.
Tomas Sandell
Rådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel
Israelkommentar publicerad i Världen idag 1 oktober 2020