Svenska kyrkan uppvisar ännu en gång upp ett besynnerligt förhållningssätt i hur de ser, och förstår, israelers och palestiniers verklighet, skriver Martin Blecher, generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige-Israel efter kyrkomötets apartheidbeslut.
När kyrkomötet beslutade att man ska kartlägga huruvida Israel uppfyller konventionen om apartheid så bör det sättas i kontext, till tusenårig anti-judiskhet. Jag drar mig ofta för att använda värdeladdat språkbruk då vi lever i en tid där relativism, ignorans, förvrängning och förträngning av historisk verklighet är mer en realitet än satt på undantag. Denna text är därför skriven utifrån att just sätta saker i sitt sammanhang.
Två miljoner israeliska araber är medborgare i Israel med fulla rättigheter. Ett arabiskt parti sitter i Israels regering och en arabisk minister ansvarar för regionalt samarbete med omvärlden. Araber och israeliska professorer arbetar sida vid sida vid israeliska universitet. Doktorer och sjuksköterskor arbetar sida vid sida på sjukhus.
En barriär för skydd – inte förtryck
Israels kritiker beskriver vägspärrar och säkerhetsbarriären som en ”apartheidmur.” Till skillnad från den så kallade Group Areas Act som höll svarta sydafrikaner åtskilda från vita medborgare som ett sätt att förtrycka dem, är Israels barriär inte byggd med syfte att vara en förtryckande struktur.
22 procent av alla som studerar medicin i Israel är araber, samma proportion som dess befolkningsstorlek.
Den konstruerades endast efter flera år av självmords- och massmordsbombningar som dödade människor på restauranger, hotell, tonårsklubbar och synagogor. Dödsantalet har minskat med över 90 procent. Det gynnar naturligtvis bägge sidorna då en utlösande bomb lika gärna kan träffa en arab som en jude, en palestinier som en israel.
Går inte att jämföra med Sydafrika
I Israel har alla yttrandefrihet och rätten att röra sig fritt. Medan svarta sydafrikanska studenter sköts på gatorna i Soweto – och Hamas och den palestinska myndigheten arresterar kritiker mot deras styre – kan man i Israel fredligt protestera mot regeringen utan fruktan för våldsamma repressalier eller annat straff.
Medan Sydafrikas apartheidlagar stiftades för att förtrycka svarta sydafrikaner, förhindra deras sociala mobilitet uppåt i samhället genom att försäkra sig om att endast en liten andel av svarta gick på lågkvalificerade universitet, hittar man åtskilliga exempel på utbildningsinitiativ i Israel för att öka möjligheterna för arabiska israeler.
Före staten Israel bildades 1948, var endast 25 procent av den arabiska populationen läskunniga. Idag är nästan alla läskunniga.
22 procent av alla som studerar medicin i Israel är araber, samma proportion som dess befolkningsstorlek.
Vad handlar kyrkans Israelhets om?
Det finns en Israelhets och en Israelfientlighet inom Svenska kyrkan som är allt annat än sund. Handlar denna fråga verkligen om Israel, apartheid och palestinier?
Vi behöver inte gå alldeles för långt bort i regionen för att notera att Svenska kyrkan får problem när de ska tänkas applicera begreppet apartheid visavi Israel och dess behandling av palestinier.
Personer i det palestinska flyktinglägret Ein El Hilweh (Libanon) kan inte få ett riktigt arbete därför att i Libanon är det emot lagen för en palestinier att äga egen egendom, ett företag, gå på universitet eller att finna arbete inom en rad områden. Man kan som palestinier inte bli medborgare i Libanon för man måste bibehålla sin flyktingstatus för att bekämpa Israel till varje pris.
Bryr sig egentligen inte om palestinierna
Men Svenska kyrkan bryr sig inte om palestinier som inte kan gå på universitet eller äga egendom. Därför att palestinier och dess rättigheter som folk är helt utan värde, om det inte ställs i relation till vad Israel gör och inte gör.
Det är beklagligt att Svenska kyrkan nu tar detta initiativ. Detta initiativ förkunnar utan minsta tvivel att Svenska kyrkan är emot något specifikt – snarare än att vara för något.
Sverige och Jordanien sammankallar idag till en givarkonferens (16 november) i Bryssel som syftar till att samla in pengar till UN Relief and Works Agency – UNRWA, en fortfarande tillfällig myndighet, som tillhandahåller pågående skolundervisning och hälsovårdstjänster för palestinier. Officiellt tillhandahåller UNRWA sociala tjänster för miljontals palestinier genom att registrera dem som flyktingar. Ändå skulle nästan ingen av de miljoner som UNRWA registrerar som flyktingar anses vara flyktingar enligt internationella normer. Sverige och Jordanien borde vara de första att veta det.
När hundratusentals araber flydde under kriget som de förde för att hindra judarna från att nå sin stat, bosatte sig de flesta en bit bort i Jordanien och på Västbanken, som annekterades av Jordanien efter kriget. Jordanien naturaliserade alla arabiska flyktingar från kriget och gjorde dem till medborgare i Jordanien.
Den internationella normen är att flyktingar som fått medborgarskap i ett nytt land inte längre är flyktingar. Men när en palestinier mördade den jordanske kungen, delvis för hans villighet att avsluta kriget med den nya staten Israel och för att avsluta deras flyktingsituation, tvingades Jordanien upprätthålla den krigförande fiktionen att trots att de är fullvärdiga medborgare är palestinierna fortfarande "flyktingar" som besitter en "rätt" att bosätta sig i staten Israel, i strid med dess suveränitet.
På grund av UNRWA har denna fiktion nu upprätthållits under sju decennier. Generationer av jordanska medborgare har fötts och vuxit upp i Jordanien och på Västbanken, aldrig fördrivits av krig.
Mot alla internationella normer, och enkelt sunt förnuft, är dessa människor fortfarande registrerade som flyktingar och får sociala tjänster i form av skola och sjukvård, som Jordanien är fullt kapabla att tillhandahålla, och faktiskt tillhandahåller, till sina egna medborgare.
Mer än 80 % av de 2,2 miljoner jordanska medborgare som är registrerade som flyktingar bor inte i flyktingkvarteren och många av dem är medelklass. De flesta av dem använder inte ens UNRWA:s tjänster och ändå använder UNRWA sin fiktion och uppblåsta siffror för att samla in pengar i deras namn.
Sverige borde veta bättre. För flera år sedan erkände Sverige Palestina som en fullt existerande stat som uppfyller alla kriterier för en stat.
Staten Palestina, som Sverige hävdar redan existerar, är hem för ytterligare 2,2 miljoner palestinier som UNRWA registrerar som "flyktingar". Ändå är det här människor, som nästan alla är födda på Västbanken och Gaza – Sveriges Palestina – och aldrig har fördrivits av krig. Om dessa palestinier är i Palestina, hur exakt är de flyktingar FRÅN Palestina? Vilken stat bibehåller sina egna medborgare, som aldrig har fördrivits av krig, som flyktingar?
Av Jordaniens naturaliserade medborgare, och palestinierna i staten Palestina, erkänd av Sverige, är 80 % av de "flyktingar" som registrerats av UNRWA i praktiken inte flyktingar.
Nu är det inget fel med att tillhandahålla icke brådskande, pågående sociala tjänster som skola och sjukvård till andra människor runt om i världen.Det är inte heller något fel med givarländernas beslut att palestinier förtjänar sin finansiering för dessa tjänster.
Men det är något fel i att tillhandahålla dessa tjänster till ett folk som påstår sig vara flyktingar, när de inte är det. Och det är något djupt fel när den enda anledningen till att ett folk hävdar att de fortfarande är flyktingar från ett krig som slutade för mer än sjuttio år sedan, är att hålla det kriget öppet och ångra dess konsekvenser i form av upprättandet av en oberoende judisk stat.
Sverige borde veta att upprätthållandet av en fiktiv palestinsk flyktingstatus utgör det största hindret för att åstadkomma fred mellan Israel och palestinierna. Det är kärnfrågan.
Det är inte så att UNRWA, en fortfarande tillfällig organisation efter sjuttio år, existerar eftersom det fortfarande inte finns någon politisk lösning för palestinska "flyktingar".
UNWRA existerar just för att palestinska "flyktingar" vägrar att acceptera någon politisk lösning som inte upphäver Israels existens som det judiska folkets suveräna stat. När det gäller palestinier är UNRWA:s tjänster, även om de är användbara, helt sekundära till dess primära syfte – som är, för att citera en palestinsk tjänsteman – "att representera en politisk titel för flyktingars rätt att återvända".
Givarländer kan ignorera det allt de vill, men ur ett palestinskt perspektiv ses deras finansiering till UNRWA som politiskt stöd för deras påstående att de har "rätt" att bosätta miljontals palestinier inom staten Israels suveräna territorium, i kränkning av dess suveränitet, och som en mekanism för att ogiltigförklara Israel som en judisk majoritetsstat. Detta är inte en rättighet som palestinierna besitter, men när länder finansierar UNRWA tror palestinierna att det återspeglar dessa länders stöd för denna icke-existerande "rätt".
Om det inte vore för den palestinska beslutsamheten att fortsätta utkämpa kriget mot den judiska staten generation efter generation, är den palestinska flyktingfrågan i praktiken nästan löst. Medborgare i Jordanien är inte flyktingar. De utgör 40% av den totala andelen som idag benämns som "flyktingar".
Palestinier som bor på Västbanken och Gaza är inte flyktingar. Dessa utgör ytterligare 40%. De flesta av dem som är registrerade som flyktingar i Libanon och Syrien är sedan länge borta, och många har något skydd av nya länder. Det bor förmodligen inte mer än 250 000 palestinier i Libanon och Syrien, som antingen är ursprungliga flyktingar från kriget, eller deras statslösa ättlingar som nekades medborgarskap i sina arabiska födelseländer. Det är siffror som FN:s rätta flyktingorgan – UNHCR – är perfekt kapabel att ordna hemvist åt eller vidarebosätta sig någon annanstans.
Om givarländer verkligen vill främja fred och ett slut på kriget bör de göra det klart att även om de kan vara villiga att hjälpa palestinierna med regelbundna sociala tjänster som inte är akuta, vägrar de att göra det under epitetet "flyktingar". Detta innebär att överlämna medlen till leverantörer av tjänster som kan göra det direkt, såsom den jordanska regeringen till sina medborgare, den palestinska myndigheten eller staten Palestina till sina medborgare, UNHCR till flyktingar och statslösa personer i Syrien och Libanon, och olika organ i Gaza.
Det värsta som givarländerna kan göra är att finansiera UNRWA som det är. Att göra det innebär att fortsätta köpa fiktionen att palestinier fortfarande är "flyktingar" från ett krig som slutade för mer än sjuttio år sedan. Det innebär att upprätthålla palestinierna i deras tro på att detta krig inte är över och att de fortfarande en dag kan vinna det för att göra Israel omintetgjort genom denna idé om "återvändande". Det innebär att förskjuta möjligheten till fred allt längre bort.
Värst av allt, det betyder att medan givarländerna kommer att övertyga sig själva om att de har gjort gott, kommer vi i Israel att fortsätta att betala det blodiga priset för ett krig som borde ha tagit slut för länge sedan.
Einat Wilf, före detta israelisk politiker och författare till boken How Western Indulgence of the Palestinian Dream has Obstructed the Path to Peace.
Adi Schwartz, akademiker och journalist, och författare till boken How Western Indulgence of the Palestinian Dream has Obstructed the Path to Peace.
Sverige kompromissar just nu för mycket med Israel – istället för att tydligt kräva ett slut på ockupationen, menade nyligen (24/10) Palestinagrupperna i Sverige. Men de uppvisar offermentalitet och utelämnar avgörande saker, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel.
En konflikt innehåller två, eller flera parter. Det är möjligt att Johanna Wallin och Anna Wester på Palestinagrupperna i Sverige medvetet valt att inte utveckla ordets betydelse för att på ett optimalt sätt argumentera för sin sak. Det är i sådana fall beklagligt. Det medför att läsaren berövas på substans och på detta sätt blir vilseledd. Slutresultatet blir en förenkling av en annars högst komplex konflikt och region.Ovidkommande var man står i frågan om Israel-Palestina är det idag ett fåtal personer som inte skulle karaktärisera området i fråga som en konflikt. Konflikt innebär ett möte mellan sådant som inte är förenligt. Det latinska ordet conflictus betyder sammanstötning, att kollidera, eller att råka i strid.
Johanna Wallin och Anna Wester gör rätt i att beklaga sig över händelseutvecklingen. Jag instämmer i detta samtidigt som det ligger något fundamentalt, likväl tragiskt, att skylla ens öde på en andra konstant. Den här offermentaliteten, att aldrig ha ansvar för sina egna beslut och handlingar, är en förklaring till varför Mellanösternregionen är eftersatt politiskt, kulturellt och ekonomiskt.
Det är också intressant att Johanna Wallin och Anna Wester inte riktigt verkar kunna bestämma sig över vilket ben man ska stå på.
Man är på det klara med att Sverige erkände Palestina som stat. Sedan tar det slut i resonemanget. Men, varför redogör inte Johanna Wallin och Anna Wester för på vilka grunder Sverige erkände en stat? Varför upplyses inte läsaren kring detta?
Förmodligen därför att svaret omkullkastar hela deras resonemang.
Sverige erkände Palestina som stat därför att man ansåg att det fanns ett territorium de hade kontroll över. Sverige erkände Palestina som stat därför att man ansåg att det fanns en befolkning. Man erkände Palestina därför att man ansåg att det fanns en regering som skötte den verkställande makten.
Med detta kommer rättigheter. Men det tillkommer också skyldigheter. Skyldigheter som lyses med sin frånvaro i artikeln.
138 av FN:s medlemsstater erkänner staten Palestina. Det palestinska passet är erkänt som resedokument på nästan varje plats, med undantag för Georgien, Madagaskar och Syrien.
Israel kontrollerar gränserna. Men det påverkar inte de politiska rättigheterna för de 95 procent palestinier som lever under palestinsk kontroll. Palestinierna är fria att anordna deras egna val i områden under deras kontroll. De har representation i otaliga FN- och internationella organ.
Palestinska ledare stoltserar med att publicera nyheter i sina egna medier om de diplomatiska framsteg de åstadkommer världen över.
Hade dessutom palestinska ledare erkänt några av de otaliga fredsplaner som lagts fram de senaste 85 åren hade också verkligheten sett annorlunda ut.
Någonstans i sitt resonemang måste man ju bestämma sig. Är man en stat eller är man det inte? Utan att ge svar på den frågan är det också omöjligt att föra en resonabel, verklighetsförankrad diskussion om hur man gå vidare.
. Martin Blecher Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel Artikeln publicerades i ETC
102 årig israeliska först ut att testa lokalt utvecklad behandling för bröstcancer
IceCure’s kryoablation procedur – frysa tumörer för att döda dessa – har redan fått godkännande från USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet för andra typer av tumörer.
En 102 årig gammal kvinna blev första israeliska att genomgå en lokalt utvecklad ny behandling för bröstcancer som fryser tumören för att döda den.
Louise Nion kände en knöl i sitt bröst när hon duschade.
Sjukuset Beilinson i Petach Tikva erbjöd Nion en metod utvecklad av det israeliska företaget IceCure Medical Ltd. För närvarande genomgår företaget avancerade kliniska tester i USA som involverar att en unik nål sätts in i bröstet som injicerar vätska med kväve direkt i cellen som har cancer. Det skapar en typ av isboll runt tumören, som sedan dör och absorberas i kroppen över tid.
Förstöra tumörer genom att frysa dessa är en banbrytande procedur.
IceCure, grundat i Caesaria 2006, gavs godkännande från USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet 2019 för dess icke kirurgiska system att användas mot tumörer både med, och utan, cancer i njurar, lever, öron, näsa och hals. I sin nuvarande ICE3 prövning behandlar man patienter med låg risk, tidiga stadier av bröstcancer och de som inte är lämpliga för kirurgiska alternativ – som Nion.
Det finns andra sätt att frysa tumörer, som användande av argongas. IceCures system ska vara bättre på två sätt. Först går frysningens hastighet snabbare och kostnaden med varje förfarande är billigare, bland annat för att vätska med kväve är billigare än andra gaser som behövs för andra metoder.
Den internationella konferensen i Malmö mot nutida antisemitism och till minne av Förintelsen har just avslutats och ett antal forskare utan koppling till Sverige – med undantag av en person – har skyndat sig att varna för vad de kallar en politisk instrumentalisering av kampen mot antisemitism genom användning av den gängse definitionen av antisemitism.
Enligt undertecknaderna av uppropet skulle den icke-bindande definitionen av antisemitism som antagits av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) och som stöds av EU missbrukas av de reaktionära krafter som tillbakavisar all kritik av Israel som illegitim och antisemitisk. Faktum är att IHRA – definitionen på senare år har vunnit bred anslutning som ett verktyg för att undervisa allmänheten om antisemitism och för att identifiera dess olika former. Definitionen stöddes av EU-rådet i ett beslut i december 2018 och har vid det här laget antagits av åtminstone 18 medlemsländer. Malmö-konferensen blev ett tillfälle för att diskutera dess tillämpning, speciellt i debatten om den antisemitism som florerar on-line och som sprids av både höger- och vänsterextremister samt islamistiska kretsar i Sverige.
Malmö är tyvärr ett olyckligt exempel på detta som statsminister Löfven själv nämnde på konferensen. Han stack inte under stol med att det finns invandrare från muslimska länder som vuxit upp med Israelhat och inte skiljer mellan Israel och den judiska befolkningen i Sverige.
Gränsdragningen mellan antisemitism och antisionism är ofta suddig och det händer ofta att legitim kritik mot Israel – inte minst dess ockupation av palestinska områden – förkastas som antisemitism eller judiskt självhat. Det har jag själv också råkat ut för i media. Men inte skulle sådana orimliga anklagelser eller snarare förtal hindra mig från att framföra berättigad kritik.
Den förra regeringen under Netanyahu var snar till dessa anklagelser och politiserade minnet av Förintelsen. Det gjorde det långt innan det fanns någon allmänt accepterad definition av antisemitism. Undertecknaderna har rätt i att IHRA-definitionen har missbrukats av Israel men icke-desto är den adekvat i kampen mot antisemitism i Sverige och andra länder. De nämner inte att definitionen tydligt säger ifrån att kritik mot Israel som inte skiljer sig från kritik mot andra länder som bryter mot mänskliga rättigheter eller förtrycker minoriteter inte kan betraktas som antisemitisk. Världen är full av sådana länder men Israel är nog det enda land i världen vars rätt att existera förnekas eller ifrågasättas. Därmed förnekas eller ifrågasätts också judarnas rätt till nationellt självbestämmande och de förvisas till samma hjälplösa tillstånd som i det förflutna och under Förintelsen.
Det är just det som definitionen drar fram som möjligt exempel på antisemitism beroende på sammanhanget. Andra exempel är att anklaga Israel för att ha uppfunnit eller överdrivit Förintelsen och att jämföra dess politik med Nazitysklands. Istället rekommenderar undertecknaderna den s k Jerusalemdefinitionen på antisemitism, uppkallad efter Jerusalem eftersom det var där på Van Leer- institutet som en grupp akademiker tog fram den. I själva verket visar en jämförelse att båda definitionerna överensstämmer i mycket.
Den största skillnaden är att medan IHRA-definitionen betraktar förnekandet av det judiska folkets rätt till självbestämmande som ett exempel på antisemitism, så är den andra definitionen mindre klar på den punkten. Jerusalemdefinitionen försvarar starkt yttrandefriheten, vilket naturligtvis är utmärkt, men passar bättre för USA än EU. Europa med dess historia av gammal antisemitism och ökningen i ny antisemitism som är kopplad till Israel, skiljer sig från USA med dess extrema tolkning av yttrandefriheten. T o m obegränsade politiska kampanjbidrag ses där som en fråga om yttrandefrihet.
IHRA-definitionen riktar sig mot dem som inspirerade av klassiska konspirationsteorier hatar Israel eftersom det är en judisk stat och hatar judarna oavsett var de bor därför att de förknippas med Israel. Yttrandefriheten innebär inte rätten att sprida hat och uppvigla till våld.
Mose Apelblat Frilansskribent och f d EU-tjänsteman
2004 bevistade jag och min fru tillsammans med ett hundratal andra en samling som Keren Hayesod anordnade på Nalen. Det var dock ingen vanlig samling. Inför samlingen hade upprop gått ut från vänsterradikala krafter att gå till storms mot ”sionisterna”. Mötet, som handlade om humanitära projekt i Israel, avlöpte väl och var trevligt. Men när det var dags att gå, klev en vakt upp på scenen och förklarade att vi inte kunde gå ut genom stora ingången på grund av våldsamheter utanför. Istället uppmanades vi att gå ut bakvägen och ta oss hem via gatorna där. Det var först när vi kom hem som vi kunde se TV-bilderna av en rasande mobb beväpnad med gatstenar, järnrör och batterisyra som skrek ut sitt hat. Rop om att ”krossa sionisterna” blandades med ”Allah Akbar”.
När vi letade oss fram på bakgatorna stockade sig vreden i halsen på mig. Vrede över att gamla människor som överlevt Förintelsen, nu 60 år senare skulle behöva huka och gömma sig för samma andas barn som försökte förinta dem då. I mitt hemland Sverige. I rapporteringen följande dag skrevs ingenting om detta; däremot uttalades stor förståelse för ”demonstranterna”, varav de mest våldsamma hade fått tillbringa natten i finkan och utmålade sig som hjältar för en god sak. För dem var det inga problem att kamouflera sitt judehat med ord som ”Israelkritik”. Jag hörde aldrig att de drabbades av några efterräkningar.
Det var samma märkliga oheliga allians som idag mellan radikal vänster och radikala islamister, som egentligen inte har något alls gemensamt utom hatet mot Israel (och USA). Det märkliga är den respekt, nästan hovsamhet, som dessa brukar behandlas med av media och stora delar av kultureliten. Faktiskt kunde man återfinna huvuduppviglaren till kravallerna vid Nalen på kultursidorna, utan att någon verkade se något problem med det.
Det hade då under en tid pågått ett generalangrepp mot rätten att samlas i fred, rätten att offentligt uttrycka sympati för den judiska staten Israel och dess rätt att existera, rätten för judar i Sverige att slippa återigen huka sig för dem vill skada dem, rätten för judar att våga gå ute på gatan med kippa eller Davidsstjärna utan att tänka sig för. Saker som borde vara självklarheter i ett upplyst och fritt samhälle i Europa, särskilt med tanke på minnet av Förintelsen för bara en mansålder sedan.
Angreppet tog formen av våld och hot om våld. Närhelst ett offentligt möte ordnades för att visa stöd för den judiska staten Israel, måste ett stort polisuppbåd inkallas för att garantera säkerheten.
Budskapet från mobben var och är: ”Om ni sticker upp kan det gå er illa.” Och detta handlingssätt är i och för sig logiskt, eftersom det ju har varit så man behandlade oliktänkande i länder under kommunismens stövel och religiöst avvikande i länder där islamismen härskar. Därför måste det ha varit med stor tillfredsställelse man konstaterat att det fungerar även här, därför att rättsmyndigheterna har blivit pragmatiska och hellre flyttar på källan till hatet än på dem som hatar.
Ett exempel på detta var 2010 i Malmö, då mitt under ett av flera Gazakrig en grupp Israelvänner hade ansökt och fått tillstånd till ett möte till stöd för Israel. De stod med gitarrer och sjöng helt fredligt, och med den israeliska flaggan bakom sig, och en bit bort stod en rasande mobb som skrek ut sitt hat mot Israel och kastade projektiler, flaskor, stenar och fyrverkeripjäser. I en sådan situation är det av enormt signalvärde vilken respons samhället visar upp inför gatans lag – om man visar fasthet för att slå vakt om våra fri och rättigheter som yttrandefrihet och frihet att samlas i fred, eller om man låter mobben vinna.
Här kan man tycka att polisen borde ha gripit in med vattenkanoner och helt enkelt spolat bort den våldsamma mobben. Men så skedde inte. Istället beordrade man Israelvännerna att ge sig iväg, trots sitt mötestillstånd. De fick fly undan projektiler och konfronterades på gatorna med frågan om de varit med vid manifestationen och om de var judar.
Därför var signalvärdet vid denna och andra liknande händelser mycket stort och katastrofalt. Ty de som hatar judar och Israel visste nu att det svenska samhället inte kommer att med fasthet skydda judar och Israelvänner. Man uttalar sig upprört och med fördömanden efter skändningar eller bränder mot synagogor. Men mer än ord är det inte.
Därför vågar inte judar gå öppet med kippa eller davidsstjärna i Malmö, liksom på många andra platser i Sverige. Därför håller Malmö på att bli ”judenrein”. Därför går en del elever ut i protest när det undervisas i skolor om Förintelsen.
Ett annat beslut som stärkte dessa krafter var när justitiekansler Lambertz 2007 kom fram till att det inte var hets mot folkgrupp att kalla judar ”grisar”. Det var en bandupptagning från en predikan i en Stockholmsmoské som översattes från arabiska och där det visade sig att detta hade predikats. Justitiekanslern vred sina händer och förklarade att detta var det svåraste beslut han fattat, men hets mot folkgrupp var det alltså inte!
Jag råkar tro att Stefan Löfvén är uppriktig i det han säger, och att han faktiskt är en vän till det judiska folket. I början av sin gärning som statsminister uttalade han också, tydligen utan att konsultera partistyrelsen, att Israel har en självklar rätt att försvara sig. Men efter svidande intern kritik fick han alltså revidera detta uttalande och lägga till en skopa kritik mot Israel.
Man anordnar en stort uppslagen konferens om antisemitism i Malmö, och förklarar sig stå fast i kampen mot den. Men samtidigt täcker man alltså över litteratur om judendomen i en offentlig institution, för att ”inte provocera” antisemiter. Så därför blir, tyvärr, denna konferens ett gigantiskt slag i luften, helt enkelt därför att man som land redan i praktiken, om än inte i ord, har svikit judarna.
En känd festfixare i Stockholm, en helt vanlig, inte särskilt religiös människa, skrev för några år sedan en debattartikel om hur han, som aldrig tidigare haft tanken på att göra aliyah, på senare år har känt sig alltmer hotad som jude i Sverige. Han skrev att om utvecklingen fortsätter på samma sätt, sätter han förmodligen på sig kippa och flyttar till Israel.
Europa höll på att bli judendomens grav för drygt en generation sedan. Och nu är Europas budskap till judarna här: ”Vi kommer inte att agera med fasthet för att skydda er mot dem som vill döda er. Det kostar för mycket och vi vill hålla fred med alla, även våldsamma antisemitiska grupper. Om vi inte provocerar dem kanske de lämnar oss i fred.”
Den oerhört viktiga skillnaden mellan då och nu är att judarna sedan 1948 har återfått sitt urgamla hemland. Nu finns återigen ett land dit alla judar är välkomna och där de inte som i omvärlden är beroende för sin säkerhet av de styrandes eventuella välvilja. Om omvärlden återigen sviker judarna, finns åtminstone ett land som inte aktar judiskt blod som billigt, ett land där judar från hela världen har en tillflykt, och där judars säkerhet inte kommer i andra hand.
Detta är ett skäl till tacksamhet för alla som ser sig som vänner till det judiska folket. Men desto hårdare måste historiens dom bli över de länder som inte lärde sig av, alternativt inte bryr sig om, läxan om Europas fruktansvärda svek mot judarna för mindre än 80 år sedan. Måtte Sverige lära sig den läxan innan det är för sent. Inte för Israel. Men för oss.
Bengt-Ove Andersson
Tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Israels kritik mot SD bör bli en moralisk väckarklocka
”Moralisk ståndpunkt som handlar om extremhögerpartier med rötterna i nazismen”
I helgen uttalade sig Israels nya ambassadör i Stockholm Ziv Nevo Kulman om Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter.
– Jag har självfallet inga intentioner att lägga mig i Sveriges demokratiska process. Men jag kan säga att detta är en moralisk ståndpunkt som handlar om extremhögerpartier med rötterna i nazismen. Vi har inte, och har inte för avsikt att skaffa oss, någon kontakt med SD.
Israels inställning är varken ny eller särskilt märklig.
Efter att Björn Söders (SD) uttalanden 2018 om att judar och samer i Sverige inte är svenskar reagerade Israels dåvarande ambassadör Ilan Ben-Dov starkt.
– Jag tycker det är skandalöst och man ska inte acceptera något sådant här från någon utan i stället vara mycket tydlig med det är fullständigt oacceptabelt, sa han till Aftonbladet.
Att Israel genom sina officiella kanaler är så pass tydliga är naturligt. SD är grundat av bland annat nazister och att ideologin lever inom partiet är uppenbart.
Så sent som vid förra valet avslöjade Expressen och Expo att en hel rad riksdagskandidater från Sverigedemokraterna hade sin bakgrund i nazistiska organisationer och de senaste avslöjandena om SD-anställda med vit-maktkopplingar är bara ett bar veckor gamla.
Och Oscar Sjöstedt ,SD:s ekonomisk-politiske talesperson och därmed tänkbar minister i en Kristersson-regering, är fångad på film där han skämtade om sina nazistvänner som sparkade på döda får och kallade kropparna "Die Juden".
Bloggen "Inte rasist men..." publicerade en läckt film där SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt skämtade om sina nazistvänner som sparkade på döda får och kallade kropparna "Die Juden".Foto: Faksimil ur filmen
Lägg därtill att Björn Söders uttalanden om judar och svenskar faktiskt inte strider mot partiets ideologi. SD:s syn på svenskhet är exkluderande och utesluter betydligt fler svenskar än så.
Man skulle kunna argumentera för att det egentligen är detta, föreställningen om ett "rent" folk, som är själva kärnan i SD:s ideologi och vad de egentligen syftar på med att de är ett "intresseparti för svenskar".
Jimmie Åkesson (SD) försökte i förra partiledardebatten i Agenda skambelägga all kritik av SD:s rötter och dagens rasism genom sin numera klassiska fråga "Kallar du mig nazist?"
Det var självklart ett retoriskt trick han förberett i förväg men eftersom vi är så ovana vid att någon visar känslor offentligt så chockade han både SVT och motdebattörerna.
Men det kommer inte att fungera en gång till.
Att Israel talar klarspråk om landets syn på "extremhögerpartier med rötterna i nazismen" borde bli en väckarklocka för Ulf Kristersson och Ebba Busch. De kan knappast avfärda kritiken som "brunmålning" eller att det är dumt med politiska "etiketter".
Det understryker att SD inte är ett parti som andra, både partiets rötter i nazismen och ideologi idag borde göra det omöjligt för demokratiska partier att ha någon kontakt.
Israels uttalanden innebär även ett möjligt konkret politiskt problem för en eventuell Kristersson-regering. Beroende på hur samarbetet med SD ser ut kommer även relationen till Israel att påverkas till det sämre.
Vill Moderaternas och Kristdemokraternas väljare verkligen riskera det?
Artikeln publicerades i Aftonbladet 25 oktober Ett tack riktas till Anders Lindberg och Aftonbladet som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Alternativ historia har framför allt bland historiker oförtjänt dåligt rykte. Visst kan långsökt teoretiserande om vad som kunnat hända, tappa förankringen i verkligheten men det kan också fördjupa vår kunskap. Ofta framstår det som faktiskt hände som självklart, vilket ibland ger en direkt felaktig bild av skeendet. Nederlaget vid Poltava var inte givet – lika litet som Kinas beslut att bränna sina stora flottor i början av 1400-talet. Båda händelserna hade – om de slutat annorlunda – kunnat få stor betydelse för den fortsatta historien.
Israels seger i självständighetskriget 1948 är ett annat sådant exempel. Inte för att segern blev så tydlig eller för att en ny stat skapades . Det vi måste komma ihåg – och som vi väldigt sällan påminns om – var hur nära katastrof Israels judar faktiskt var på våren 1948. Få vågade hoppas på att den nya staten skulle kunna överleva. Oddsen var riktigt dåliga, när samtliga arabstater i regionen underkände FNs delningsplan och svarade på Israels självständighetsförklaring i maj 1948 med att invadera området.
Israel hade en oprövad armé och skriande brist på militär utrustning. Flygplan och stridsvagnar var sällsynta. Arabstaterna var enormt överlägsna i antal och till exempel den jordanska Arablegionen med brittiska officerare ansågs vara ett effektivt förband. Det var judarnas många segrar mot alla odds, och arabstaternas uppseendeväckande svaga insatser på slagfältet, som räddade Israel. Ingen annan hade tänkt rädda judarna. Utan vapenleveranser från Tjeckoslovakien – ofta i form av överbliven utrustning från Hitlers armé – och Frankrike, hade det slutat med katastrof redan efter några veckor för Ben Gurion och hans nyfödda stat.
Målet för araberna var att krossa judarna och kasta dem i havet. Tre år efter andra världskrigets slut hade det judiska folket kunnat drabbas av ännu en förintelse. Då fanns det inga amerikanska trupper som var beredda att rädda den nya staten.
Om inte president Truman drivit frågan själv, så är det fullt möjligt att även USA röstat mot delningsförslaget i FN. Samme president införde ett vapenembargo mot Israel, samtidigt som de amerikanska vapenleveranserna till den arabiska sidan fortsatte.
Det är viktigt att komma ihåg att det var så här Israels historia började, bara några år efter Auschwitz befrielse. Världen såg på och väntade sig att judarna ännu en gång skulle drabbas av en fruktansvärd katastrof. Så mycket var löftet om ett tryggt hem för världens judar värt. Tryggheten fick judarna stå för själva. Bara en handfull av de stater som röstat för delningsplanen i FN gjorde något för att den skulle kunna förverkligas.
Vi bör alla vara tacksamma för att ödet ville Israel väl på våren 1948. Marginalerna var små mellan ett framgångsrikt självständighetskrig och en upprepning av förintelsen på plats i Mellanöstern. De som kritiserar stater som idag bara pratar om att folkmord ”aldrig mer” får upprepas, bör komma ihåg att handlingsförlamningen var nästan total, bara några år efter att Hitlers förintelseprojekt avbrutits av sovjetiska och västallierade trupper.
6000 israeler dog i kriget. Det var ungefär en procent av landets befolkning.
Denna historia är en viktig bakgrund till alla diskussioner om Israels rätt att försvara sig och sina medborgare. Rädslan för ännu en förintelse är ingen propagandamyt eller listig taktik, för att få en bättre fredsuppgörelse den dag något sådant blir möjligt. För ett land som började sin moderna historia på gränsen till avgrunden är trygghet en självklar prioritering.
Mats Fält är vice ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel
I ett svenskt sammanhang underskattar debattörerna problemet med att kritik mot Israel utformas så att den i praktiken understödjer antisemitism. Det skriver Mats Fält, Vänskapsförbundet Sverige-Israel, i en replik.
På SvD Debatt kritiserar Göran Rosenberg med flera den definition av antisemitism som arbetats fram av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Artikelförfattarna vill ha en smalare definition av antisemitism än den som etablerats via IHRA:s arbete. Vi delar uppfattningen att det är utmanande att finna ett hållbart förhållningssätt, där relevant kritik mot Israel separeras från antisemitiskt agerande, men vill peka på farorna med det förslag som lanseras i artiklarna.
Vi menar att i ett svenskt sammanhang underskattar artikelförfattarna problemet med att kritik mot Israel utformas så att den i praktiken understödjer antisemitism. Det kan vara avsiktligt eller oavsiktligt som Israelkritik används som en täckmantel för vad som egentligen är hat mot det judiska folket. De ständigt återkommande attacker som riktas mot världens enda lilla judiska stat i olika sammanhang – till exempel inom ramen för FN där människorättskränkande diktaturer utan problem samlar majoritet för kritik mot Israel – bör inte ses som vilken kritik som helst.
Artikelförfattarna noterar det självklara – att kritik mot staten Israel inte behöver betyda antisemitism. IHRA skriver också uttryckligen: ”However, criticism of Israel similar to that levelled against any other country cannot be regarded as antisemitic”. Antisemitism ska inte politiseras och det ligger i allas intresse att hitta en definition som man med trygghet kan relatera och koppla samtida fenomen av antisemitism till.
En aspekt som tas upp i IHRA:s definition och som är värdefull att behålla är frågan om dubbelmoral, systematiskt riktad mot den enda judiska staten. Att framföra kritik som i sak kan vara korrekt men bara om det gäller Israel. Eller att utforma kritiken annorlunda om den berör Israel jämfört med andra länder. Detta förekommer ofta i Sverige och var till exempel det som Israels tidigare ambassadör i Stockholm kritiserade Svenska Kyrkan för. Det var så tydligt under IS härjningar i Syrien, när kyrkan fokuserade på att kritisera Israel samtidigt som massmord pågick strax norr om dess gräns, att både DN och SvD på ledarsidorna tog upp frågan. Eller att ge sig på Israel med utgångspunkt ifrån hur man definierar sin stat, mot bakgrund av att det finns dussintals stater som definierar sig själva utifrån nationalism, och inte ha något kritiskt att säga om de övriga staterna.
Ett annat aktuellt exempel är när olika varianter på bojkotter mot Israel drivs av organisationer som inte driver motsvarande krav mot något annat land oavsett om motsvarande problem eller värre finns i andra delar av världen. Detta tas upp som ett problematiskt agerande i IHRA:s definition.
Att angripa Israel via dubbelmoral är en aktuell företeelse som skapar problem i Sverige. Inte minst på gatorna i Malmö. Därför är det ett olyckligt förslag från artikelförfattarna att vilja sluta bevaka denna aspekt på Israelkritik och antisemitism. Att som ett inslag i Malmökonferensen vidta åtgärder som döljer ett av de vanligaste problemen i Sverige när det gäller Israelkritik och antisemitism vore naturligtvis mycket olämpligt.
Mats Fält vice ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel
I kyrkan talar de politiska partierna med kluven tunga om antisemitism
I veckan inleds regeringens konferens om Förintelsen och om antisemitismen i historia och nutid. Den internationella konferensen i Malmö synliggör den linje inom Socialdemokraterna som har en moralisk kompass: Mot antisemitism och för staten Israel.
Den linjen har även tidigare resulterat i viktiga insatser. Dåvarande statsminister Göran Persson initierade Forum för levande historia och han var även initiativtagare till International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA.
Och när 70-årsdagen av staten Israels bildande firades inför en fullsatt Berwaldhallen i Stockholm, uttryckte statsminister Stefan Löfven i sitt tal ett oomkullrunkeligt stöd för staten Israel och en avsky för alla uttryck för antisemitism.
Löfvens tal exponerade sprickan inom socialdemokratin: Utrikesdepartementet, med statssekreterare Margot Wallström och kabinettsekreterare Annika Söder i spetsen, bedrev en aggressiv lobbying mot Israel, men Löfven följde i Göran Perssons spår. Anmärkningsvärt är att S aldrig lade ut statsministerns tal offentlig, den dragkampen tycks UD ha vunnit. Men vi var många som hörde varje ord. Noterbart är att även nuvarande utrikesminister Ann Linde har tillhört socialdemokratins Israelfientliga falang.
En påminnelse om denna splittring inom S får man när man läser en av årets motioner till Svenska kyrkans kyrkomöte. Motionen (2021:27) har rubriken "Folkrätten i Israel och Palestina" och proklamerar att Israel är en "apartheidstat" och begår brott mot mänskligheten. Motionärerna från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Partipolitiskt obundna (POSK) vill att Svenska kyrkan tillsätter en granskning av "apartheidstaten" Israel.
I motionen refereras till det så kallade Kairosdokumentet, en skrift författad av palestinska kristna. I Kairosdokumentets förord pekas staten Israel ut som ett rasistiskt projekt. Påståenden om att Israels bildande och existens är ett rasistiskt projekt (endeavor) är enligt IHRA:s definition antisemitism. Den definitionen har Sverige och många andra länder ställt sig bakom.
Att politiska partier gjort Svenska kyrkan till en arena för utspel är ett mångfacetterat och djupgående problem. Trosdimensionerna av att Kristus och kyrkans uppdrag skyms är naturligtvis de allvarligaste, men att kyrkans gemenskap förflackas och förytligas är även det tärande.
Frågan om Israel och Palestina blixtbelyser hur kyrkan har blivit en plattform för politiska partiers aktivism. Med ena handen bjuder således Socialdemokraterna in till konferens för att fästa uppmärksamhet på alla former av antisemitism och motarbete dem. Men med den andra handen agerar S i kyrkomötet utifrån en Israelfientlig linje, med en retorik hämtad från en antisemitisk idévärld.
Så, vilken linje driver egentligen S? Och står Annie Lööf bakom det synsätt C driver i kyrkomötet? Att POSK stödjer S och C i deras Israelfientlighet är naturligtvis besvärande för hela den nomineringsgruppen.
Motionen visar att dagens system med nomineringsgrupper och partipolitisk inblandning förstör kyrkan inifrån. Men det motionen främst avslöjar är hur antisemitiska föreställningar lever kvar inom de politiska partierna och i kyrkan. Det är skrämmande.
Den irländska succéförfattaren Sally Rooney vill inte låta sin nya roman ”Vackra värld, var är du” översättas till hebreiska. Hynek Pallas kritiserar kulturskaparna som missar att deras handlingar göder antisemitism.
KULTURDEBATT. 2019 blev den brittisk-pakistanska författaren Kamila Shamsie fråntagen det tyska Nelly Sachspriset som hon just hade tilldelats. Shamsie vägrade nämligen att låta sin hyllade roman ”Home fire” (på svenska som ”Vår älskade” 2019) översättas till hebreiska. Nelly Sachspriset ska gå till författare som ”främjar förståelse mellan folk”. Ändå blev juryns beslut fränt kritiserat av 250 tunga författare i London Review of Books (23/9/19). Arundhati Roy,Michael Ondaatje, Jeanette Winterson, Noam Chomsky och Sally Rooney ansåg alla att det var fel att Shamsie blev av med priset. Redan då undrade jag hur de här kändisarna i egenskap av författare ställde sig till att Shamsie alltså valde bort ett språk. Svaret kom i dagarna, när det visade sig att just Sally Rooney tagit samma beslut som Shamsie: hennes nya roman ”Vackra värld, var är du" översätts inte till hebreiska. Vad är det som leder till detta? Någon skulle säga att bojkott av Israel, liksom en gång bojkotten av den sydafrikanska apartheidstaten, är rimlig. Visst, att vägra varor från ockuperade områden och företag på olika vis kopplade till dessa har en poäng.
Att kultur i form av konserter eller filmer undviker Israel är illa nog. Shamsie och Rooneys inställning drabbar dock ett språk, något som är värre. Vad författarna genom att vägra en hebreisk översättning gör är att skuldbelägga judar även utan Israel som ram. Hebreiska är förstås kopplat till staten Israel. Men i dag är det också en oskiljaktig del av judisk kultur, och därmed historia, världen över.
Jag tror inte att Shamsie eller Rooney är antisemiter. Jag tror att de – precis som alltför många andra i kulturens värld – inte reflekterar över hur deras ställningstaganden när det gäller just Israel är enögt och därför svartmålar judar. Och att det göder konspirationsteorier och antisemitism.
Följande text är utdrag ur Hynek Pallas artikel från 12 oktober. Artikeln i sin helhet kan läsas på Expressen
Recension: ”Judarnas historia i Sverige” av Carl Henrik Carlsson
”Judarnas historia i Sverige” av Carl Henrik Carlsson är en imponerande exposé, men den tar lite för lätt på den svenska antisemitismen. Den är kraftigare än ”ett bakgrundsbrus” betonar GP:s recensent Kenneth Hermele.
Vi tar det från början. Gustav III låter sig inspireras av sin mamma, drottning Lovisa Ulrika, som har träffat Moses Mendelsohn i Berlin och förstått att judar kan vara nyttiga för Sveriges utveckling till en modern handelsnation. Gustav III håller med: ”Det är visst, att det skulle vara en mycken stor fördel för riket, om ett så idogt folk som judarna skulle kunna bosätta sig här.”
Och så blev det, från 1775 kunde judar komma till Sverige utan att behöva övergå till kristendomen. Men det fanns begränsningar och infördes ett ”judereglemente” 1782 som stängde in judars liv. Judar fick inte äga mark eller fastigheter och inte bo på andra ställen än Marstrand, Stockholm, Göteborg och Norrköping samt inte utöva de yrken som kontrollerades av skråna.
Det regelverket skulle komma att gälla i femtio år även om det gradvis luckrades upp. Men fria i meningen lika med kristna svenskar blir judar inte förrän hundra år senare, i slutet av 1800-talet.
Carl Henrik Carlsson ger oss en imponerande exposé över Sveriges judiska historia, från den blygsamma början fram till nuet. Det är ett uppslagsverk, på 350 sidor får Carlsson med näringsliv och kultur, antisemitism och judehat samt motsättningar inom den judiska gruppen och mycket mer. Personregistret omfattar nästan tusen namn och över 200 judiska organisationer tas upp, tänk bredd snarare än djup.
Vi talar om ett mycket litet antal människor, till att börja med några tiotal, i mitten av 1800-talet hade antalet judar vuxit till 900, för att sedan öka genom invandring till 6 000 vid tiden för första världskriget, en siffra som står sig fram till nästa krig. Även dagens 20 000 judar utgör blott två promille av Sveriges befolkning – men denna lilla grupp har stått för viktiga insatser framför allt under 1800-talet och första hälften av 1900-talet när Gustav III:s förhoppningar slog in.
Det gällde framväxten av handel och bankväsende men i lika hög grad de institutioner som utgör grunden i ett modernt och demokratiskt samhälle: företag, högskolor, tidningar, förlag, konserthus och muséer drevs eller finansierades av judar. Detta samhällsengagemang ledde också till att judar tog sig an politik, särskilt i Göteborg, där hela tjugo procent av stadsfullmäktiges ledamöter på 1870-talet var judar, trots ett mycket blygsamt bidrag till stadens befolkning som helhet.
De inom-judiska diskussionerna fascinerar, här ställs genom åren den närmast klassiska frågan om integration eller assimilering: Hur leva som jude i Sverige utan att överge sin judiska särart? För varje omgång av judiska invandrare tar det ofta bara en generation att bli svensk, att arbeta bland svenskar och att gifta sig med svenskar. I takt med samhällets sekularisering avtar den religiösa praktiken även bland judar och religion blir inte längre det viktigaste för den judiska identiteten.
Hur ska vi då se på judehatet i Sverige, har det varit betydande? Carlsson talar om antisemitism i Sverige som ett ”bakgrundsbrus”, visserligen ett ständigt närvarande hot, en diskriminering som ibland övergått i handgripligheter, men ändå en antisemitism ”i förbifarten”. Det är ett litet för gulligt uttryck i mina öron. Motståndet mot judisk invandring och mot judiskt liv i Sverige har varit ihärdigt och spritt, frigörelsen för judar kom senare här än i många andra europeiska länder. Likaså är Sveriges anti-judiska politik före och under andra världskriget väl dokumenterad.
Snarare alltså judiskt liv och judisk historia trots motstånd och en fientlig omvärld. Carlsson slutar med en förhoppning – det finns många sätt att vara svensk, att vara jude är ett av dem – men vi lever i ett land där var femte svensk är beredd att lägga sin röst på ett rasistiskt parti som vill utestänga judar (och romer, samer och muslimer) från den svenska nationen. Jag skulle tro att många judar med mig ser det som hotfullt.
För sextio år sedan avslutade historikern Hugo Valentin sin bok ”Judarna i Sverige”, den studie som ”Judarnas historia i Sverige” både ersätter och för fram till nuet, genom att sätta sitt hopp till sionismen som han såg som en garant för att judiskt liv i Sverige skulle fortsätta. Det är lite motsägelsefullt, tycker jag, sionismen vill ju flytta allt judiskt till Israel.
I dag ser Carlsson att judiskt liv hotar att koncentreras till Stockholm, medan de judiska församlingarna i Göteborg och Malmö (för att inte tala om i resten av landet) minskat ganska så drastiskt i antal medlemmar. Men judiskt liv bör inte reduceras till dess religiösa och traditionella sfär, tvärtom, många svenska judar har tagit strid mot religionen som ensam eller huvudsaklig markör av ”judiskhet”, en stor del av det judiska livet sker ju utanför synagogans väggar.
Numera har vi sekulära judiska grupper som Judisk kultur i Stockholm och Judiska salongen i Göteborg (där jag själv är med), vi har årliga studiedagar och konferenser som Limmud (lärande) i Stockholm och Malmö, vi hade under drygt tjugo år en judisk filmfestival i Stockholm, lika judiskt som sekulärt.
Och därmed skulle kanske judiskt liv i Sverige för första gången klara sig utan påfyllnad utifrån? Carlsson tror det och även för den som tvivlar är det svårt att se varifrån nya judar skulle kunna komma till Sverige, de stora judiska bosättningsområdena i Europa finns ju inte längre, Rysslands judar har redan dragit, USA:s är nog ovilliga att röra på sig. Kanske kan vi hoppas på en ”tysk” utveckling, en stor invandring av unga, ofta högutbildade israeler, Berlin räknas ibland till Israels större städer.
Det skulle i så fall vara ytterligare en paradox: Israel, som grundas som ett hem för Europas judar, förvandlas till en källa för judisk förnyelse i Europa.
Kenneth Hermele. Artikeln publicerades i Expressen
Jiddisch som ett svensk-judiskt kulturarv
Martin Blecher
Jiddisch är det yngsta språket i den germanska språkgruppen. Det skrivs med hebreiska bokstäver, och uppstod i tidig medeltid i Europa. Språket anpassade sig till omgivningen där judarna levde och ordförrådet utökades med låneord från hebreiska och andra språk.
Före Förintelsen talades jiddisch dagligen av miljontals judar och gav upphov till ett rikt kulturliv, omfattande skolor, litteratur, teater och press i främst Östeuropa. Efter Förintelsen blev jiddisch ett udda och halvt döende språk som talades av liten spillra av överlevande samt i slutna ortodoxa samhällen.
Det skulle dröja till 1978 tills språket skulle uppmärksammas igen. Då tilldelades jiddisch-författaren Isaac Bashevis Singer Nobelpriset i litteratur ”för (sin) intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”.
Sedan dess har språkutvecklingen gått vidare och jiddisch har upplevt ett slags renässans i Sverige och resten av världen. Brytpunkten i Sverige inträffade 2000 då jiddisch tillsammans med fyra andra språk (romani, samiska, finska och meänkieli) erkändes som ett historiskt nationellt minoritetsspråk enligt Europarådets språkkonvention.
Gemensamt för de folkgrupper som talar dessa språk är att de har befolkat Sverige under lång tid samt att de utgör grupper med en uttalad samhörighet, där språket spelar en viktig roll för den egna identiteten.
Det satt dock långt inne för jiddisch att erkännas som ett minoritetsspråk.
Den judiska minoritetsgruppen i Sverige är relativt liten och de flesta svenska judar idag har knapphändiga kunskaper i språket och talar det inte dagligen. De behöver inte få myndighetsinformation översatt till jiddisch. Idag konkurrerar också jiddisch med hebreiska som ett gemensamt språk för judar världen över.
Under Göran Perssons tid som statsminister startade Sverige en bred informationskampanj om Förintelsen, grundade en ny myndighet, Forum för levande historia, och initierade en internationell konferens om undervisning, hågkomst och forskning om Förintelsen.
Men det kan inte vara hela förklaringen till varför Sverige erkände jiddisch som minoritetsspråk. Jiddisch slog rötter också i Sverige. Aaron Isaac, den förste juden som erhöll tillstånd av kung Gustav III att bosätta sig i Sverige i slutet av 1700-talet, skrev sina memoarer på jiddisch. Under de första åren var Judiska församlingens mötesprotokoll skrivna på jiddisch.
Detta är kanske mest att betrakta som historisk kuriosa.
Men ett språk berikar inte bara dem som talar det utan också samhället i stort och bidrar till kulturell mångfald. Få talar jiddisch men det finns ett starkt intresse för språket och den kultur som hänger samman med det.
Erkännandet gav förutsättningar för att språket kunde vakna till liv i Sverige. Idag är det inte bara judar utan också språk- och kulturintresserade svenskar utan judisk bakgrund som intresserar sig för jiddisch. Detta kom tydligt till uttryck i ett jiddisch-seminarium som anordnades av Sveriges Jiddischförbund i augusti.
Ett par moln tornade dock upp sig på himlen när deltagarna i seminariet diskuterade den framtida utvecklingen. Många menar att myndigheterna skulle kunna göra mer för att se till att det finns behöriga lärare i jiddisch, en förutsättning för språkets vitalisering.
I och för sig är reglerna redan generösa för rätt till undervisning i skolan.
Kravet på minst fem elever gäller inte för de nationella minoritetsspråken. Inte heller behöver språket talas hemma dagligdags som hemspråk. Däremot krävs goda kunskaper i minoritetsspråket om man skall få studera det på gymnasiet. Även det kravet förväntas slopas.
Det finns dock fortfarande en skriande okunskap bland skolledare och kommuner om rätten till undervisning i jiddisch.
Generaldirektörerna för berörda myndigheter, som skolverket och Institutet för språk och folkminnen, varnade själva för att om inte hela utbildningskedjan säkras kommer om några av de nationella minoritetsspråken inte att förbli levande språk.
Idag finns bara en enda legitimerad lärare i jiddisch i Sverige. Skolverket undersöker dock möjligheten att genomföra en uppdragsutbildning av jiddischlärare, något som kan leda till fler lärare om ca tre år.
Om det infrias, kan vi räkna med att jiddisch kommer att gå en bättre framtid till mötes. En föraning av det kommer vi att se redan i november då ”I väntan på Godot” kommer att spelas på jiddisch på Dramaten med översättning på engelska.
Mose Apelblat
Microsoft expanderar sin verksamhet i Israel
Martin Blecher
Microsoft fortsätter att öka sin israeliska verksamhet och öppnar nu fem nya kontor. Andel anställda väntas öka från 2000 till 4.500 över de kommande fyra åren. De städer som verksamheten är tänkt att förläggas i inkluderar Tel Aviv, Herzliya, Beersheva och Jerusalem.
“ Etablerandet av nya utvecklingsplatser, tillsammans med rekryteringen av tusentals nya anställda till Israel är beviset på Microsofts hängivenhet och förtroende för vårt teknologiska inflytande och vår talangfulla arbetskraft" sade Michal Braverman-Blumenstyk, vice president och general manager för Microsoft Israel R&D Center.
Författaren och journalisten Nathan Shachar tilldelas Judisk Krönikas pris till minne av Jackie Jakubowski, ett nytt pris som belönar nyfikenhet och intellektuellt mod.
– Jag är hedrad och stolt. Jackie var en vän som jag kände mig djupt befryndad med i fråga om livssyn och åsikter, säger Nathan Shachar om priset.
”Han skyr provinsialismen och populismen. Nathan Shachar använder sin mästerliga stilistik till förnuft, frihet och folkbildning. Hans självständiga intellektuella hållning är oundgänglig i svensk offentlighet, liksom en gång Jackie Jakubowskis.”
”Han försvarade det judiska i en mörk tid”
Nathan Shachar har sedan 1980-talet arbetat som korrespondent för Dagens Nyheter i Jerusalem, han har även bevakat Latinamerika och har genom åren medverkat som skribent i Judisk Krönika. Jackie Jakubowski har varit en förebild för honom på många sätt, berättar han.
– Jackie kom utifrån och tog sig an det ingen infödd kunde eller orkade göra: att försvara det judiska i en mörk tid, en tid som de flesta av dagens unga inte har några minnen av. Förtalet av judar och judendom, kamouflerade till Israel-kritik, blev under 1980-talet en rubbning i svenskt åsiktsliv. Där spelade Jackie en heroisk roll. Utan honom och utan Per Ahlmark hade det inte blivit någon fällande dom i målet mot Ahmed Rami och Radio Islam.
Vad har Jackie Jakubowski betytt för dig personligen?
– Han var en förebild i fråga om civilkurage, men också yrkesmässigt. Han tvekade inte att ta in artiklar i Judisk Krönika som kostade det officiella Israel prestige. När Israel baktalades och beljögs protesterade han, men han såg aldrig sin roll som Israels ombud. Skedde det fula och onda saker i Israel skulle de bevakas.
Skedde det fula och onda saker i Israel skulle de bevakas.
Priset på 50 000 kronor och en skulptur av konstnären Fanny Bylund, delas ut i samband med Jakubowskis födelsedag den 5 oktober.
– Vi är väldigt glada att kunna utse Nathan Shachar till vår förste pristagare, säger juryns ordförande Anneli Rådestad i ett pressmeddelande.
– Shachar är en stilsäker journalist, beläst och välinformerad, och som få balanserad i sin rapportering från en av världens mer komplicerade konflikter. Nathan Shachar är därtill en lysande författare och essäist, som genom sina texter bjudit läsarna på bildningsresor till bland annat Israel, Gaza och Latinamerika.
Den fristående priskommittén består av Judisk Krönikas chefredaktör Anneli Rådestad, Lizzie Oved Scheja, vd Judisk Kultur i Sverige, Nina Solomin, kulturredaktör på tidningen Fokus, Karin Olsson, kulturchef och biträdande chefredaktör på Expressen samt Noa Jakubowski och Tuva Winblad, barn till Jackie Jakubowski. Jackie Jakubowski var chefredaktör på Judisk Krönika och verkade i många år på Expressens kultursida.
Även om Sveriges relationer med staten Israel ser ut att gå in i en period av upptining har ingenting förändrats i sak. För samtidigt driver Socialdemokraterna i andra sammanhang som inte bevakas av media på samma sätt på för en utredning om att klassificera staten Israel som apartheidstat. Denna politiska linje kommer om den genomförs i enlighet med Socialdemokraternas förslag få långtgående konsekvenser i synen på staten Israels existens och dess företrädares legitimitet. Något som av bland annat IHRA tidigare har klassat som antisemitiskt.
Relationerna mellan staten Israel och Sverige har på senare tid förbättrats avsevärt efter högnivåmötet inom ramen för UNGA, UN General Assembly då såväl statsminister Stefan Löfven (S) som utrikesminister Ann Linde (S) kunde genomföra möten på ministernivå i New York. Något som har varit otänkbart de senaste fem åren. Dels efter Sveriges erkännande av Palestina men inte minst på grund av den tidigare utrikesministern Margot Wallströms olika uttalanden om Israel.
De upptinade relationerna är direkt nödvändiga för att Sverige skall kunna genomföra Malmö-konferensen mot antisemitism; Reflec – ReAct men även det stundande ordförandeskapsåret för IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance som inleds i mars 2022.
Men i likhet med det brittiska arbetarpartiet Labour så genomsyras inte heller det svenska socialdemokratiska partiet av någon total uppgörelse med de antisemitiska kluster eller kultur som formar partiet. Även om Labour i detta fall antog ett regelverk för att utesluta medlemmar som visar antisemitiska vanföreställningar fattade Labours senaste kongress en rad andra, anti-israeliska, beslut med antisemitiska undertoner. Bland annat kraven på bojkott av Israel, ett krav som om IHRA:s definition kan uppfattas som antisemitiskt då detta anspelar på Kristallnatten. Att bojkotta allt judiskt.
En snarlik linje, eller rättare sagt preludium, driver socialdemokraterna i Svenska kyrkan. Socialdemokraterna och Centerpartiet har undertecknat en motion till årets kyrkomöte, som inleds idag, om att utreda huruvida staten Israel är en apartheidstat. Även POSK, Politiskt oberoende i Svenska kyrkan har undertecknat motionen där socialdemokraten Anna Karin Hammar står som huvudmotionär.
Socialdemokraterna vill nu få Kyrkomötet att fatta beslut om att utreda om Israel är en apartheidstat.
Motionen är bland annat inspirerad av flera internationella forskare. Pål Wrange, svensk professor i folkrätt och som tidigare har arbetat bl.a. som folkrättsrådgivare vid Utrikesdepartementet. har bedömt att situationen i Israel och/eller Palestina faller – förutom under begreppet ockupation, annektering och blockad – under det folkrättsliga begreppet apartheid. Apartheid är enligt folkrätten ett brott mot mänskligheten och det åvilar alla att ingripa. Apartheidbegreppet brukar inte översättas, eftersom det är en folkrättslig term oberoende av att det en gång uppstod på sydafrikansk mark. Men, visar annan forskning, apartheidbegreppet har använts och används i andra syften och av företrädesvis organisationer som präglas av antisemitiska värderingar.
Även om begreppet apartheid inte uttryckligen nämndes i Kairos Palestina dokumentet 2009 är det denna modell som idag ligger till grund för den internationella stödorganisationen Global Kairos for Justice i budskapet Cry for Hope. Det som idag utgör grunden för BDS-rörelsen; Boycott, Disenvest, Sanctions riktat mot Israel. BDS-rörelsen har av Tysklands avgående kansler Angela Merkel definierats som en antisemitisk rörelse. Detta syns även i allt ifrån Black Lives Matters plattform som talar om Israel som en ”apartheidstat” som bedriver ett ”folkmord” på palestinierna till omfamningen av Israel och judar bland delar av extremhögern.
Begreppet apartheid applicerat på staten Israel menar andra internationella experter på antisemitism, som Dave Rich men även de svenska forskarna Henrik Bachner och Johan Sundeen, syftar till att deligitimera Israel som stat och driva en linje att Israel ska nedmonteras på samma sätt som Sydafrika. Dave Rich är biträdande forskare vid Birkbeck Institute for the Study of Antisemitism, där han avslutade sin doktorsexamen. hävdar inom sin forskning och sin bok Jeremy Corbyn, Israel att ny antisemitism “maskeras som anti-sionism” i vänsterpolitiken. Detta redogör han för i sin avhandling ”The Left’s Jewish Problem: Jeremy Corbyn, Israel and Antisemitism” (Biteback, 2016, 2018).
Rich menar bland annat att kritiken, eller jämförelsen är oriktig, orättvis och problematisk eftersom den används för att rycka undan Israels legitimitet. Det är också en retoriskt stark jämförelse med tanke på det stora stöd som antiapartheidrörelsen hade. Därmed kan den skapa viss nostalgi inom vänstern där kraven är starka på denna utveckling. Inte minst inom de svenska socialdemokraterna och kanske framför allt inom den socialdemokratiska kyrkopolitiska gruppen.
Det går heller inte att separera vad socialdemokraterna fattar för beslut i Kyrkomötet från partiet. Detta eftersom det är socialdemokraternas partistyrelse som lägger fast kyrkopolitiken samt att Stefan Löfven hustru Ulla Löfven, vald till Kyrkomötet som ombud, är i det närmaste övertydlig i en intervju i den socialdemokratiska partistyrelsens organ Aktuellt i Politiken, AiP, 2017 att det är samma politik som förs inom ramen för Svenska kyrkan som inom socialdemokratin i alla andra sammanhang. Artikeln är idag raderad från AiP hemsida.
Motionen, om att låta utreda Israel som apartheidstat samt att de implicerar att så är fallet vilket då skulle innebära att det internationella samfundet ingriper i likhet med hur de agerade i relation till Sydafrika ligger fast och får därmed anses vara förankrad i socialdemokraternas partiledning. Helt konträrt och en helt motsatt politik med vad både Stefan Löfven och Ann Linde kommunicerar utåt i andra sammanhang.
Artikeln publicerades på Ledarsidorna.se 2 oktober Ett tack riktas till Johan Westerholm som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras.